En bild över området kring Porto Velho i Brasilien, på gränsen till Bolivia. Bild: ESA/VITO, 2014
Stora skogsområden är lika betydelsefulla som svåra att övervaka från marknivån. Genom fotosyntesen fungerar skogar som kolsänkor. Därtill skyddar skogarna marken från uttorkning och erosion, bereder en stor del av jordens levande varelser en livsmiljö och ger oss ett mångsidigt råmaterial. Vi borde med andra ord se till våra skogsområden.
Hur kan man då hålla ett vakande öga över de utbredda skogsområden som per definition snarare utgör ödemarken än befinner sig däri? Svaret finns i spektrometrin. Våra egna ljussensorer, ögonen, är behändiga och utgör en mycket viktig del av insamlandet av den information genom vilken vi uppfattar vår omvärld. Däremot är de starkt begränsade både i upplösning och i förmågan att särskilja olika våglängder av elektromagnetisk strålning. De sensorer som från satelliter kartlägger förhållandena på jorden är betydligt bättre lämpade för sina uppdrag än vi vore om vi själva skulle överblicka jorden från den internationella rymdstationen.
